Culkin
I dessa tider, när elektronisk musik är gemene mans egendom och gängse mall för lukrativ musik, är det uppfriskande med band som vänder den världen ryggen. Culkin är ett sådant band. Culkin utgår från egna preferenser och däri finns skönheten hos distpedaler, hårtslående låtstrukturer och melodier att döda för. Allt på öronbedövande volym. Helst.
Kvartetten Culkin huserar i Stockholmsområdet och kan ses som den optimala hommagen till hur indierock ska låta, så som den lät på 80-talet. Så som den lät i händerna på Sonic Youth, Ride, My Bloody Valentine och Hüsker Dü. Mot en bakgrund i band som KVLR och Ellis the Vacuumchild gör bandet världen en tjänst genom att påminna oss om att rockmusik mår bäst oborstad, fuzzig och så pass mycket i ditt ansikte att det blir svårt att värja sig mot attacken.
Undertecknad är helt och fullt övertygad om att Culkin går i bräschen vad gäller rockmusikens framtid. Med en stadig fot i shoegaze-scenen, den andra i en svensk indierocktradition och en blick mot horisonten i en ständig approach att aldrig stå stilla balanserar Culkin mellan blodigt allvar och stökigt larm. Två motpoler enligt många – samma sak enligt Mathias Rask-Andersen, Joel Borg, Pontus Wallin och Jonas Eriksson.
“I do love big pop melodies buried in fuzz, especially when layered with huge effects-laden guitar hooks. And when they get that off-kilter, curved-air quality? Perfect! Don’t let this sound die, people! It’s not retro, it’s just good.” - Avi Roig, It’s A Trap!
Culkin är bandet som tar dig med häpnad, som får dig att börja tro på indierockens framtid igen.
